Cover me I'm going in

Drömde en massa konstiga saker inatt.. Helt sjuka, glad, ledsna, arga, läskiga drömmar.. Inte bara så att det var en dröm utan kanske 10-15 st.. Vilket gjorde att jag tänker en massa idag på massa saker som jag inte alls brukar tänka speciellt mycket på.

För några år sen hände en sak som gjorde mig väldigt illa, att få kniven körd i ryggen på det sätter hoppas jag aldrig att någon annan människa får. Jag var knäckt. Efter att det hände bestämde jag mig att aldrig göra mig sårbar igen, men det vet ju alla att det inte går.. Men jag har gjort det bra, dom senaste 2 ½ åren har jag vart lite av en "känslokall" människa, har liksom inte brytt mig så mycket om vad andra känner och tycker (förutom mina nära vänner och familj, självklart), mest gjort det jag kännt för och inte brytt mig så mycket om vad det gett för konsekvenser för andra.
Nästan i samma tid som det hände så vart jag singel också.. Och att vara kär, det är ju ett av dom största sätten att visa sig sårbar.. Därför har nog dom flesta av mina vänner hört meningarna "Så skönt att vara singel", "vad ska man med pojkvän till", "Av vilken anledning ska man vara kär?!", mm mm från min mun de senaste åren. Och att jag huxflux går och blir kalaskär och skaffar förhållande chockade mig lika mycket som det chockat massa andra i min närhet. Det är gjort, jag visar mig sårbar för hela min umgängeskrets, för hela min familj, till och med alla på facebook kan se det.  Att en person kan påverka en så mycket att man totalt skiter i det man sagt i över två års tid är väl lite skrämmande?!
Samtidigt som man då och då blir "rädd" så är jag fruktansvärt j*vla glad att jag är kär och har min underbara pojkvän :P Så lycklig och så bra han får mig att må gör är det värt att vara "öppet sårbar". Så glad att han är min och tror att han aldrig medvetet skulle göra något för att såra mig. Du är bäst ♥

Något annat som jag tänkt mycket på dom senaste dagarna är döden.. Har några nära vänner som förlorat annhöriga nu det senaste halv år / året och jag har aldrig tidigare vart med om att en nära vän till mig förlorat en förälder, morfar/mormor eller liknande. Det har fått mig att börja tänka en massa, jag är fasiken inte gammal men man börjar komma upp i åldern där det faktiskt kommer hända mer o mer att man har vänner som fö rlorar annhöriga. Tanken på att jag skulle ha en anhörig som gick bort kan jag inte ens tänka mig, det händer inte. Jag tror helt seriöst att jag inte skulle klara av att leva med den saknaden efter någon... Jag tror aldrig att man återhämtar sig från att förlorat någon men att kunna gå tillbaka till det "vanliga" livet igen är så beundransvärt starkt att dom kan göra.
Att jag själv ska dö är jag inge rädd för eller nått, eller.. Tanken att mina anhöriga kommer gå runt och sörja mig o sakna mig på ett sånt jobbigt sätt gör att jag blir "rädd" och tycker det är jobbigt.



Haaha, jävlar vad jag skriver... Om allt, massa o sammanhäng och blandat. Hopppas ingen tog sig orken att läsa det, isf tycker jag lite synd om er ;P
Märks att jag har mycket tankar i huvudet idag, jävla skit drömmar.. Vill bara drömma happy drömmar ja!
Aja hursom, man ska inte tänka så mycket.. Jag är så nö jd och lycklig nu o det är väl huvudsaken!?





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback