.... Suck!

Irritationen som läkare kan ge mig är nog värre än den värsta.
För att få hjälp måste man överdriva så hemskt att det nästa är omöjligt att man lever fortfarande,
knappt då kan man få hjälp! Utan då ska man köpa den där, den där, den där och glöm inte DEN där och prova några veckor först.
Fine, jag kan gå med på att jag testa ett receptfritt läkemedel först, för blir det bra med det
så får jag väl fortsätta resten av livet att äta det.. Men som nu då när jag ska käka 3 st olika tabletter och pulver,
och jag blir bra av det, ska jag behöva käka alla dom minst tre sakerna varje dag, resten av livet? Eller vaddå?
Är det inte farligt att äta för mycket läkemedel? Alltså för lever och grejer? En anna fråga är ju, kan man inte bli
imun mot läkemedel? Varför inte säga, ät dom är tre grejerna i två veckor och sen ringer du och berättar hur det gått,
har det gått bra så ska vi ta fram bästa läkemedlet för dig så du slipper käka massa piller & pulver varje dag.
Eller kan man inte göra så? Och jag frågade henne jag prata med, hur länge ska jag äta det här då?
"Ja, blir det inte bättre innom ett par veckor så kan du höra av dig igen", men om jag blir bättre då?! HUR LÄNGE
SKA JAG ÄTA DOM? "Tills du klarar dig utan dom". Skönt svar, tänk om jag aldrig gör det då?!

Det roliga är att pga internet och google så kan man nästan ställa sin egna prognos. Det läkemedlet som jag tror
kommer hjälpa mest finns också receptfritt, hälper inte det hon sa inom två veckor så köper jag det jag tror
hjälper så får vi se om det hjälper bättre, kan jag ringa och berätta det för dom ist ;D haha.

Aja, blir storshopping på Apoteket efter jobbet då.. Hoppas verkligen på förbättring.
Orkar inte ha det så här längre.



» Emma

Det är min vän Mikaelas häst som jag rider.

Har ridit honom ett bra tag men med uppehåll ibland.



Nu har jag bestämt mig, för att jag ska rida honom, Så är det bara.

Jag red ju inte min 4 åring själv. Så jag vet att detta är bara trams, och inget annat.



Jag for av illa för ca 1½ år sen, och fick åka ambulans, Freddie tror att det satte igång något. Jag vet inte, tänker inte på det. Men kanske är omedvetet.



Jag har iaf bestämt mig, för att jag ska klara av detta. Så följ gärna resansgång, kommer skriva om det i bloggen, nu när jag skrivit om rädslan :)



Kramar

2012-01-20 // 11:08:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback